Professionell
vägledning – med samtal som redskap. Kerstin Hägg, Svea Maria Kuoppa.
Boken är uppbyggd så att den kan användas som en lärobok i
samtalsteknik. Jag känner igen stegen eller faserna som de använder sig av,
från samtal med specialpedagoger som handlett mig och mina kollegor.
Författarna börjar med en intressant genomgång av några
forskares teorier om enskilda individers utveckling. Där de menar att det som
utvecklar människor som individer är att kunna reflektera över sig själv. För
att kunna detta måste individen få kommunicera med andra, få ett språk att
kommunicera med och där igenom kunna få syn på sina egna tankar och attityder.
De betonar vikten av att få skapa relationer och få kommunicera med andra. Det är genom andra vi kan se oss själva.
Författarna belyser också den ”moderniseringsprocess” som
sker i samhället i dag. De pekar på den stora förändring som sker och skett vad
det gäller arbetens karaktär, där de fysiskt ansträngande arbetena minskar och
tjänstesektorn ökar. Men också att demokratiska ideal och värderingar har
ersatt den autoritära ordningen där läkare, lärare och andra experter hade
legitimitet att fatta beslut åt sina brukare.
I dag måste varje individ kunna orientera sig i och sålla
ur, en ständigt ökande mängd information för att kunna fatta egna beslut. Det
innebär att för många yrken av i dag, är det en betydelsefull kompetens att
kunna kommunicera, att leda, att coacha och informera brukarna. Förutom att
kunna sitt yrke måste man också kunna möta brukarna på ett professionellt sätt.
Författarna skriver också likheter och skillnader mellan
privata och professionella samtal och de olika nivårena från ytliga till djupa
samtal. De poängterar att om ett samtal ska fungera måste alla vara på något så
när samma nivå. Men än viktigare innan ett givande samtal kan börja är att båda
parter ser nyttan med detta. Genom att garantera konfidentialitet, visa respekt
och empati för känslor och öppet diskutera orsaken till motviljan kan
vägledaren skapa ett fungerande samtal.
Det är samtalsledaren som har ansvar för vad som händer
under samtalet. En samtalsstruktur och olika färdigheter kan vara till stöd,
men inte ersätta ett reflekterande och öppet förhållningssätt med förmåga till
empati, god självkännedom och kunskaper inom sitt yrkesområde. Samtalsledaren
ska kunna ge adepten utrymme men ändå sätta gränser.
Fas 1 innebär att få klarhet av situationen så som adepten
ser det. Redan här behövs det skapas en respektfull och personlig kontakt. Här
anges även de ramar som gäller för samtalet. Samtalsledaren sak försöka sätta
sig in i adeptens situation genom att lyssnar, ställer öppna frågor och ger
adepten god tid att svara. Det är adepten som är fokus för samtalet och
samtalsledaren accepterar utan att ”rätta” eller ifrågasätta. När
samtalsledaren sammanfattat med egna ord det adepten sagt och han/hon känner
igen sig i hur samtalsledaren uppfattat det hela startar men med fas 2.
I fas 2 ska samtalsledaren hjälpa adepten vida sitt
perspektiv, få honom/henne att se möjligheter och begränsningar som hon/han
inte sett innan. Samtalsledaren hjälper adepten att identifiera nya sätt att
”göra”, ”kunna” och ”vara”. Genom att verbalisera problemet kan adepten självt
komma på tänkbara lösningar. Andra sätt att få adepten att se problemet från en
annan sida är att samtalsledaren konfronterar eller utmanar henna/honom.
Ytterligare andra sätt är att lista för- och nackdelar, visualisering (t.ex.
mindmapping) eller rollspel. Denna fas är svårare än fas 1 då den kräver
självkännedom men också stor kännedom och kunskap om andra människor och deras
sätt att se på sin verklighet. Det krävs både känslighet och kreativitet för
att få adepten att tro på en förändring. Fas 2 avslutas med att de tillsammans
sätter upp realistiska, specifika och konkreta mål, som adepten är helt och
hållet med på att genomföra.
Under fas 3 ska en handlingsplan göras. Helst ska adepten
komma med förslag. Samtalsledaren och adepten kan spåna fritt för att sedan
tillsammans listar alla alternativens för- och nackdelar. Man kan också
diskutera vilket stöd och strategier som adepten behöver för att genoföra
handlingsplanen. Planen bör vara konkret och helst vara utvärderingsbar. Utvärdera
genom att ömsesidigt delge varandra upplevelsen av samtalen och avsluta på ett
tydligt sätt.
Vissa samtal kan innehålla alla tre faser, i andra kan det
behövas flera samtal i samma fas. Men oftast kan samtalet hoppa mellan olika
faser: gå från fas 1 till 2 för att gå tillbaka till 1 igen. Ett samtal går
sällan som ett rakt sträck.
Peavy anser att en samtalsledare bör har ett
konstruktivistiskt perspektiv. Samtalsledaren ska underlätta för adepten att
genomgå en förändring. Det gör samtalsledaren genom att hjälpa adepten att
reflektera, formulera, acceptera eller förändra sin situation samt identifiera
förmågor och på så sätt hjälpa adepten att själv hantera problemet.
